Mitt inlägg i valdebatten...
För några dagar sedan hade vi val i Sverige. Utgången har nog inte gått någon förbi. Hade inte tänkt använda den här bloggen till att sprida något allvarligare än recept på kakor eller bilder på virkade flodhästar! :-). Men jag känner nu att jag måste skriva några rader om valet och vad resultatet innebär. Enligt mig.
I min kommun blev Sverigedemokraterna (SD) näst största parti i kommunen med drygt 21% av rösterna. Av mina grannar var det alltså 21% som röstade för att SD skulle styra kommunen. I vissa delar av kommunen (främst landsbygden) var siffran ännu större. I riksdagsvalet fick SD nästan 13%. Visst kan man vända på det och säga att 87% faktiskt inte röstade på SD, men är inte det att förenkla och att lura sig själv?
De senaste åren har min kommun tagit emot väldigt många flyktingar, främst från afrikanska Somalia. Det har kommit hit många barn via anhörighetsinvandring. Detta har bl.a. lett till överfulla skolor. Det har förstås ökat på missnöjet.
Är 21% av mina grannar och 13% av Sveriges befolkning rasister? Nej, det tror jag faktiskt inte. Jag tror inte heller att man bara kan förklara det med att folk är missnöjda. Delar av förklaringen tror jag ligger i att SD är extremt duktiga på att fånga upp missnöje och hitta enkla lösningar. De andra partierna pratar ofta som om det inte finns något problem. Men visst har det med invandringen uppkommit vissa problem. Men det ska man inte prata om. Jag är ingen politiker och jag har heller ingen lösning på t.ex. hur de invandrade ska integreras i vårt samhälle. Det finns det säkert andra som kan komma fram med bra förslag på. Men, jag vet att vi måste erkänna att problemen finns och att de inte klaras av med en quick-fix som att säga att vi stoppar invandringen. Invandringen berikar – absolut – men medför också bl.a. kulturella konflikter och kostnader. Blunda inte för det, försök komma på ett sätt att lösa det istället.
På sociala medier, t.ex. facebook, har jag de senaste dagarna sett förskräckta och förvånade vänner och bekanta undra vad det var som hände. Man har bett att de ”vänner” som röstat på SD ska ta bort dem som vänner. Det tror jag inte alls är vägen här. Jag tror att någonstans just där ligger delar av framgången för SD. De sista fyra åren har alla gjort allt för att ignorera SD. Man har vägrat samarbeta med argumentet att man inte vill ha något med rasister att göra. Det är givetvis viktigt att visa och betona att rasism – aldrig – är acceptabelt. Att sätta ner foten. Men att bara ta avstånd och sopa under mattan har ju, bevisligen, visat sig inte fungera. Jag tror att det gäller att istället ta SD på allvar. SD har vunnit röster främst för sina åsikter vad gäller invandring. Jag anser att det är att göra livet enkelt för partiet. Faktum är att vi vet vad de vill vad gäller invandring och integration, men vad tycker de i andra frågor? Börja ställa krav på att de ska kunna ge svar på vad de har för inställning i andra viktiga och centrala frågor. Låt dem inte slippa undan med enkla svar.
I mitt arbete kommer jag dagligen i kontakt med invandrade kvinnor och har lärt känna flera av dem lite grann. De är i stort som vi svenskfödda kvinnor med bekymmer och glädjeämnen. Även om vi har olika grund att stå på. Vad som många gånger slagit mig är den styrka många av dessa kvinnor har. Vissa av dem har varit med om fruktansvärda saker men har rest sig och gått vidare. Jag kan inte annat än att beundra dem. Och jag tycker definitivt att det mångkulturella samhället berikar mitt liv, men jag hoppas att vi bättre kan lösa de problem som uppkommit med detta samhälle.
Vill avsluta med att säga att jag ingår i de 87 procenten jag talar om ovan. Jag är stolt över att säga nej till avståndstagande och rasism och över att vara en kvinna som inte förlorat min empati! Vi har alla samma värde och borde lära av varandra istället för att vara rädda för varann.
Kram, Cicci
